En känsla...

.... av tillfälligt missmod ramlar över mig, trots att årstiden borde sprudla av liv och lust. Min morgontur gav inte den utdelning av vårkänsla  som jag hade hoppats på, det var  öde, tomt och fortfarande riktig vinter. En liten  illustration nedan och min vår-vinterkänsla.


1. Inte ens en liten fågel på alla grenarna  som bjuder till sittning för sång och vårkvitter.
2. Överallt hängde skägglaven och vajade i den svaga vinden och lurade ögat att tro på ett flyktigt vingslag.
3. Över åkern höll fortfarande skaren och lämnade avtryck i snön av mina fotspår!
4. De blånande skuggorna över ängsmarkerna vittnar om vintervyer.
5. Rimfrost i alla strån.
6. Alla murkna stubbar glänser av silver i dagsljuset och inte en den kan sprida vårvärme.
7. Nej, jag böjer mig för den bistra verkligheten - att våren dröjer!

Tar mig an vardagliga ting i stället och lämnar våren dithän. Men plötsligt  vänder mitt tillfälliga missmod,  Bofinken sjunger - något lågmäld i klangen men den  bjuder till vår, var så säkra! Lyssnande och spejande för ett ögonblick får jag faktiskt  höja ögonen upp emot  den blå himlen, där kommer svanarna. Så vackert - hoppas det är "våra svanar". Visst,  fjärden blev deras nedslag och nu ljuder svanarnas sång över bygden med våryra och glädje som inte går att ta fel på - eller hur?

Tror att herr svan vill berätta med sitt yviga vingslag: "Du är så söt mitt lilla hjärtegryn"!


Mitt skidspår har skurits av med ett vattenhål till glädje  för svanarna och hoppas det öppnas större vattenytor snart.